”..där gick startskottet till vad som skulle bli [..] min kamp om överlevnad, genom skolsystemet.”

Vilma är 19 år gammal och är särskild begåvad. På grund av hur skolsystemet har sett ut har hon blivit utsatt för grov mobbing och mått så dåligt att hon vid 6 års ålder haft självmordstankar.

Jag heter Vilma. Jag är nitton år och tog studenten nu i våras.  När jag ser tillbaka på min upplevelse av min skolgång så slås jag gång på gång av tanken att jag inte har gått i skolan. Jag har överlevt skolan. 

Det hela började på dagis, när mina föräldrar inte lyssnades på när de bad om att flytta upp mig till ettan – några år innan mina jämnåriga. Det sades att min “sociala förmåga” behövde arbetas på och att det bäst gjordes bland jämnåriga, på dagis. 

Kanske hade mitt liv sett helt annorlunda ut, om de där dagisfröknarna hade lyssnat. 

Jag kan redan nu varna er om att jag inte är rädd för att peka fingret i den riktning där misstaget gjorts. Det är inte en pekning av ilska och hatiskt skuldbeläggande…längre. Men det var hos mina lärare misstaget gjordes, om och om igen. Att inte lyssna. 

Hade de där dagislärarna lyssnat på mina föräldrar när de berättade hur deras fyraåring hade både utvecklade och invecklade konversationer med vuxna människor på våra middagsbjudningar så hade de kanske börjat fundera i samma banor som mina föräldrar. Kanske jag behöver mer utmaning, mer stimulans, en äldre umgängeskrets, för att blomstra. 

Men det enda mina lärare såg var en outvecklad liten knopp på deras fyrkantiga lilla jante-lags buske. “Nej, ungen stannar på dagis”, och där gick startskottet till vad som skulle bli mitt marathon, min kamp om överlevnad, genom skolsystemet. 

”Jag, som helst ville börja veterinärstudierna på universitetet, var inte begeistrad över treans ’olika sorters kottar’ kollage.”

Några år senare, väl i sexårs, var jag redan så deprimerad att jag (på en sexårings sätt) kontemplerade självmord. Någonting som skulle följa mig genom den största delen av mitt nittonåriga liv. Kantat av extrem mobbing, både från lärare och elever, blev skolan någonting jag kunde göra vad som helst för att slippa. 

Jag blev ett utåtagerande barn, inte minst för att jag alltid slog tillbaka men också för att jag var så outhärdligt uttråkad. Jag, som helst ville börja veterinärstudierna på universitetet, var inte begeistrad över treans “olika sorters kottar” kollage. Jag, som satt hemma på kvällarna och skrev långa uppsatser om allt från salamandrar till akupunktur och aromaterapi, kunde inte begripa varför jag fick skäll för att min bokanalys blev klar för tidigt? 

“Nu får du läsa en bok tills de andra är klara med sitt”

Jaha, när är de klara då? Om TIO VECKOR? Nej.. då går jag nog hellre hem. 

Självklart var det inte lektionsplaneringen som lade grunden till att jag blev mobbad, slagen och mentalt torterad på rasterna. Men vad hade egentligen hänt om jag fått hoppa upp två-tre klasser? Jag kanske hade fått anstränga mig på lektionerna, inte varit uttråkad och utåtagerande (någonting som de andra eleverna såklart lade märke till och använde som bensin på sin brasa “hon är annorlunda, bränn henne!”) och därför inte varit lika lynchad av mina klasskamrater?

Kanske hade understimuleringen, den där frustrationen som byggde upp inom mig, inte funnits där och skapat det hålrum som ätstörningarna nu började fylla och som är en sån stor del av mig, även idag? 

Tillägg: Kanske hade jag inte haft så många vänner – vem vet? Men eftersom alla vänner jag haft geom livet har varit ca. 2-20 år äldre än jag så tror jag att det hade gått bra. 

Ja, ni hör ju. Det såg mörkt ut där ett tag. Mellan förskoleklass och åttan var mitt liv fruktansvärt, på så många plan. Men eftersom jag faktiskt sitter här och skriver detta så kan vi ju gissa att saker och ting rätate ut sig? Japp! 

”En otroligt trasig tjej kom in i deras skola och precis som ett barn som kastar nappen i golvet behövde också jag pröva deras tålamod..”

Det hela började med Kunskapsskolan och deras briljanta system att hantera elevernas olika kunskapsnivåer. Kort sagt: grundskolans alla kunskapsmål bröts ner i 45 “steg” – varje steg var en samling uppgifter som du löste i egen takt och redan presenterade skriftligt och muntligt till din lärare i en “redovisning”. Ett “intagningsprov” gjordes i varje ämne när du började 6:an och placerade dig på ett steg att börja på. Kände du, eller läraren, att det här  var för enkelt kunde du helt enkelt hoppa upp två, fem eller femton steg – för gör du någonting på steg 34 så har du ju bara genom den prestationen bevisat att du bemästrar sakerna i 1-33, svårare än så är det inte! 

“Joooodå”, tänker alla lärare nu. Nej, nopps, icke! Det är helt enkelt så enkelt. 🙂 

Äntligen fick jag pröva mina vingar, och jag svävade iväg. Kastade mig in i studierna på ett sätt jag aldrig fått möjligheten till tidigare! Jag dök ned i kunskapens brunn, hoppade över de där stegen som en gasell på grönbete och kärleken till skolarbetet letade sig sakta men säkert tillbaka.

Det skall inte glömmas bort att mina lärare hade det fruktansvärt det första 1,5 året med mig. En otroligt trasig tjej kom in i deras skola och precis som ett barn som kastar nappen i golvet behövde också jag pröva deras tålamod för att se – hur länge varar det? När börjar det här likna det gamla vanliga? När kommer den här grisen visa sig under alla lager av smink? 

Mina lärare slet, och slet säkert sitt hår också (jag hade en skallig lärare men jag är rätt säker på att han var skallig redan när jag började, jag tar inget ansvar!), men snart kände jag att jag kunde börja öppna upp. Deras tålamod var inte outtröttligt men de behandlade mig i alla fall som en människa – även när de skickade mig till rektorn. 

Jag kommer aldrig glömma den dag då jag satte mig längst in i ett hörn på en lektion hos min skallige magister. Det tog tre sekunder av lektionen innan han sade åt den emo-sminkade, huvtröjebärande, ilskna fasad till flicka att följa med honom ut. Vad har jag gjort nu då? Men så kom de där orden… 

“Hur mår du egentligen?” 

Jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville bara kasta mig om halsen på honom och gråta ut all smärta jag bar på. Sju år i skolväsendets klor hade gjort mig trasig och nu fanns det någon som ville försöka lappa ihop mig igen. Oj, oj, oj. Kanske världen gick att leva i ändå? 

”Tack vare kunskapsskolan stod jag här, inte bara redo att fortsätta min utbildning utan även vid liv..”

Snabbspola fram, förbi ätstörningar, depressioner, lite mer mobbing, en utbrändhet och tillslut framme vid gymnasiet.  Tack vare kunskapsskolan stod jag här, inte bara redo att fortsätta min utbildning utan även vid liv – det tackar jag kunskapsskolan för. Ändå var det i gymnasiet som den stora förändringen skulle ske. Från ihoptejpad till hel! 

Det egnagemang jag bemöttes av, den flexibilitet att anpassa uppgifterna till att bli mer utmanande, möjligheten att skriva 50 sidor på en hemtenta och ÄNDÅ få tillbaka önskningar om mer fördjupning. All den värme jag fick uppleva från mitt älskade gymnasium (och för er som undrar gick jag hästlinjen med extra naturvetenskap) värmer mig ännu och kommer göra det, långt in på många midvinterdagar framöver. 

Någonting jag, på mitt gymnasium, fick hjälp att bearbeta och lära mig hantera var den förlamande rädslan av att lämna in ett arbete. 

”Helt plötsligt var det otänkbart att lämna in en uppsats utan att ha kollat varenda kommatecken, minst femton gånger.”

Jag och mina föräldrar hade då, i snart elva års tid, fått kämpa i en otrolig motvind för att jag skulle få möjigheten till svårare uppgifter. Det hade kommit till ett expremt pris, för plötligt tog lärare det som att jag skulle vara felfri. Ett gramatiskt fel i en text kunde ha förödande konsekvenser, vissa lärare tog det som en utmaning. De var på krigsstigen. 

 “Du som sade att du var så bra, varför ser jag det här i din text? Vad var det jag sa? Du tror så gott om dig själv, men du är egentlgien inte smartare än en vanlig elev”. 

Helt plötsligt var det otänkbart att lämna in en uppsats utan att ha kollat varenda kommatecken, minst femton gånger. Helt plötsligt kunde en apostrof före eller efter ett “s” vara avgörande för min framtid. Det slutade med att jag slutade lämna in uppgifter. De låg där, färdiga, på min dator och grabbade tag i mitt innersta så fort de fångade min blick. Jag tog omvägar för att undvika lärare och skyllde på datakrångel och att jag “kanske hade en annan synvinkel som jag ville inkorporera”. 

Tack, tack, tack snälla svenskalärare som lyssnade på mina hulkande bekännelser om mina tidigare lärar-trauman och som lugnt och sansat förklarade för mig att felfria inlämnanden bara är ett kvitto på att uppgiften varit för enkel. 

”Det är inte omöjligt att ge utmaningar till de elever som ber om det, det är nödvändigt.”

Nu sitter jag här, lite gråtmild i min säng efter ett nattpass och skriver ihop en text om mig. Jag sneglar på ordräknaren och inser att min tid i det här dokumentet snart är slut. Med så mycket mer att säga, så många nyanser och vinklar av händelser. Så många händelser som inte fick komma med den här gången. Så många gramatiska fel jag inte tänker korrigera, för det här var inte lätt att skriva, och det får bli beviset. 

Men några avslutande ord ska jag väl hinna med ändå? 

Det jag ska säga vill jag rikta till alla lärare där ute som kommer läsa den här texten. Ni har ett stort ansvar, ett hektiskt jobb med alla utvecklingssamtal och elevråd och möten och lektioner och bråkiga barn. Men ni valde det. Det är inte en möjlighet att se alla barn, det är en skyldighet. 

Ett litet tips också; Ni har avlutat många långa år på universitetet, om en elev ber er om en svårare uppgift och det inte är så lätt som att ge en förlängning på en uppsats med högre krav på detaljer och “förklara i flera led”, så ta då en av era gamla universitetsuppgifter. 

I åttan skrev jag en bachelor på engelska om hur råkost kan påverka kroppen ur en cancer aspekt. 

Det är inte omöjligt att ge utmaningar till de elever som ber om det, det är nödvändigt.