Att börja gymnasiet blev min vändpunkt.

Första gången jag märkte av psykisk ohälsa gick jag i sjätte klass. Jag blev utfryst, behandlad som luft, ja – som att jag inte existerade av människor som jag en gång i tiden betraktade som mina bästa vänner. Detta fick mig att tänka. Vid denna period i mitt liv kände jag mig osynlig, och kanske var jag det, till och med. Men jag började tänka. Tänka att det inte gjorde något om jag försvann, att ingen skulle sakna mig, att ingen skulle märka om jag försvann, för visst var jag osynlig, omärkbar, obetydlig?

Jag såg ingen annan utväg. Att gå till skolan var för mig varenda dag en plåga. Jag hade svårt för att lämna min säng. Jag såg inte varför jag skulle behöva gå till skolan, lära mig saker, skriva prov om jag ändå aldrig skulle ha någon nytta av detta, då jag inte planerade att ta mig igenom skolåret.

Det blev inte bättre, men jag valde att stanna.

”I nionde klass skapade min klass en gruppchatt, men uteslöt mig.”

Under första tiden på högstadiet kändes det bättre, precis såsom jag hoppats att det skulle vara hela sommaren. Jag ville ha en förändring. Men denna förändring varade dessvärre inte länge. Högstadiet var en tid för mig där jag åt lunch på skoltoaletten när min enda vän inte var i skolan. Det var en tid då jag var ofrivilligt ensam. Ingen verkade vilja vara med mig.

I nionde klass skapade min klass en gruppchatt, men uteslöt mig. Jag var den som satt längst bak i klassrummet, som höll sig undan, som gick bakom alla andra utan att säga ett ord. Märkte de ens att jag var där?

Högstadiet var en hemsk tid i mitt liv, men det var aldrig så pass dåligt att jag ville ta mitt liv. Jag kände mig hatad, ja, men detta kändes som himlen efter utfrysningen i sjätte klass. jag kände mig hatad, oälskad, men det var inte tillräckligt för att alla tankar skulle komma tillbaka. 

”…tillslut skrev jag ett avskedsbrev som ingen någonsin kommer behöva läsa, förhoppningsvis.”

Jag fick ingen hjälp, i alla fall ingen professionell sådan. Jag vågade inte prata med en kurator för jag var rädd för att mina föräldrar skulle få reda på det och det var det sista jag ville. De hade ingen aning om hur jag mådde och mått under ett tag och det var inget jag hade emot. För mig kunde det lika gärna fortsätta så. Men jag öppnade tillslut upp mig. 

Att börja gymnasiet blev min vändpunkt. 

Jag träffade en vän och hon såg mig och på ett sätt fixade hon mig. Hon fanns där för mig och jag vet att hon alltid kommer göra det. Men med tanke på mitt förflutna har jag en rädsla över att hon ska lämna mig och jag hade inte klarat det. Då hade jag utan tvekan tagit mitt liv. Hon vände hela mitt liv för det bättre och jag hade aldrig klarat detta utan henne vid min sida.

Självmordstankarna kom dock tillbaka. I gymnasiet skrev jag alltid till henne när de var som värst, vilket bara var två gånger, men tillslut skrev jag ett avskedsbrev som ingen någonsin kommer behöva läsa, förhoppningsvis.

”Jag hade velat säga till mig själv hur otroligt stolt jag är för att ha tagit mig igenom de mörkaste tiderna på egen hand.” 

Men idag mår jag bättre. Jag älskar mig själv, min kropp, min personlighet och den jag kommit att bli. Jag är stolt över mig själv. Jag har tagit mig så långt och vill aldrig komma tillbaka till botten. Jag har lärt mig att det inte var mitt fel. Och jag väljer att se det på det sätt att allt jag råkade ut för behövde hända för att jag skulle bli den jag är idag. På gymnasiet valde jag samhällsvetenskapsprogrammet för att jag ville hjälpa andra och jag tror att jag har mitt förflutna att tacka för detta. Det var dessutom där jag träffade min nuvarande bästa vän och jag vet helt ärligt inte vad jag skulle göra utan henne.

 Hon är mitt allt.

När jag märkte av psykisk ohälsa för första gången önskar jag att jag hade kunnat säga att allting kommer att bli bra, ge exempel på hur mitt liv kommer vara om några år, bara jag håller ut. Jag hade velat säga till mig själv hur otroligt stolt jag är för att ha tagit mig igenom de mörkaste tiderna på egen hand. 

Men vägen till att må bra var för mig lång och ett tag trodde jag att det var omöjligt. Det var därför tankarna kom tillbaka. För att jag inte ville leva ett liv där jag ständigt mådde dåligt, att det då kändes som ett bättre alternativ att göra slut på lidandet.

”Hon peppade mig, fick mig att vilja stanna, fick mig att vilja orka och att vilja bli bättre.” 

Jag är tacksam för att jag är kvar. Och det har jag min vän att tacka för. Hon är det bästa som hänt mig och utan henne hade jag inte funnits här idag. Jag minns att jag innan gymnasiet tänkte: ”Jag kommer inte klara av ytterligare tre år ofrivilligt ensam.” Och jag tror att jag hade rätt, vilket är varför jag är så glad över att så inte blev fallet. 

Hon peppade mig, fick mig att vilja stanna, fick mig att vilja orka och att vilja bli bättre. 

Jag vill uppmuntra andra till att våga prata. Våga öppna upp till någon du litar på, någon som bryr sig. Det här är min historia. Jag gick från att vara utfryst, till att vilja ta mitt liv, till att bli ofrivilligt ensam, till att gråta mig till sömns för att jag kände mig värdelös, till att få vänner, en mening, en gnutta hopp, till att vilja ta mitt liv igen och nu älskar jag mig själv och är tacksam för allt. Det är min historia. Vad är din?