Isabelle Björklund
Berättelser

“Alldeles runt hörnet, skrev han på min handled”

Isabelle fick lämna drömlivet i London när hon fick psyisk ohälsa. Nu lever hon med diagnosen Bipolär typ 2 och arbetar med sitt drömjobb: Filmproduktion


Trodde först jag var fysiskt sjuk
Min psykiska ohälsa började något år efter gymnasiet. Jag hade packat min väska och åkt till London för att uppleva det där äventyret jag var så sugen på efter 13 år i skolan. London var härligt, men jobbet jag tog var otroligt stressigt och jag mådde inte bra av att vara lägst i hierarkin på restaurangen jag jobbade på. Efter några månader började mina tankar mörkna, jag grät för jämnan och förstod inte vad som hände med mig. Mina tankar rusade och jag hade inge kontroll på dem. Jag trodde först att det var något fysiskt fel, eftersom jag fick tinnitus och hade svårt att andas. Redan från början var det väldigt svängigt. Ofta mådde jag dåligt i några dagar, för att sedan må väldigt bra i några dagar.

För någon som levt livet ganska stabilt så var det otroligt förvirrande och jag trodde varje gång jag mådde bra igen att det var över. På det här viset skulle det komma att hålla på i ett antal år. Jag räknade alltid dagarna jag mådde bra, och det blev aldrig över tio dagar, som att det fanns en magisk gräns där min kropp var inställd på att bli deprimerad igen. Ofta var jag speedad under mina depressiva svackor;  arg, irriterad, impulsiv och med bristande kontroll. En katastrof för min självkänsla, då hela min personlighet fick stå åt sidan för krafter jag inte kunde kontrollera.

Fick åka hem från London
Att vara utomlands och inte kunna fixa vardagen blev såklart ohanterligt, så jag flyttade hem till mina föräldrar efter fyra månader i London. Väl hemma så mådde jag lite bättre igen, men det dåliga måendet kom tillbaka efter några och till slut sa mamma – i något ögonblick då jag antagligen låg och vred mig i ångest – att ”nu åker vi in”. Jag fick hjälp fort och började gå hos en kurator – Lisa, en otroligt fin människa, men mitt mående förändrades inte av hennes fantastiska hjälp. Varannan vecka mådde jag bra och varannan vecka var det riktigt illa igen. De första åren hoppades jag att mitt pendlande mirakulöst skulle sluta och att jag skulle få landa på en normal nivå, men den dagen kom inte. 

Svårt att acceptera att det inte går över
Efter ett år av kaos insåg jag att jag behövde ta medicin, vilket kändes som ett nederlag. Nästa insikt var att jag kanske skulle behöva ta medicin resten av livet, vilket skrämde mig något otroligt. Insikten som kom efter det, eller skräcken snarare, var att även om jag tog medicin, en bra medicin, rätt medicin, flera mediciner, så skulle jag ändå aldrig kunna må bra, utan vara deprimerad för resten av livet.

Läste böcker om bipolär sjukdom
Efter något år eller två började jag läsa böcker och artiklar om bipolär sjukdom, men jag tyckte mig inte riktigt stämma in på kriterierna i DSM5, eftersom jag pendlade fortare än vad man skulle för att kvalificera in på klassisk bipolär. Jag lärde mig dock senare att bipolär sjukdom kan se otroligt olika ut, och att jag var långt ifrån ensam med min problematik. År 2014 tyckte jag att jag provat allt, mediciner, kosttillskott, terapi…Jag sprang alldeles för fort framåt och det resulterade i en väldigt stor krasch där jag nästan angränsade till psykos. Så sjuk som jag var då har jag aldrig varit.

Upplevde äntligen att jag hade kontroll
Till slut fick jag träffa en läkare som verkligen såg mig. Hon gav mig diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och började sakta sätta in mig på stämningsstabiliserande. Medicinerna tog bort det maniska, vilket gav mig en stabil plattform. För första gången på flera år upplevde jag att jag hade kontroll. Jag kunde stiga upp på morgonen, bestämma vad jag skulle göra och sedan göra det. Något helt nytt för mig, som annars mest irrat runt och drivits hundra procent av ångest. Det depressiva visade sig dock, inte helt otippat nog, vara svårare att komma åt, och det tog egentligen ytterligare några år innan jag mådde mer bra än dåligt.

Mycket har handlat om att hitta rätt mediciner och framför allt rätt doser. Några milligram hit eller dit har kunnat göra stor skillnad för hur pass bra jag mår under mina bra perioder och hur mycket medicinen bromsar upp när jag blir depressiv. Det är ett pågående arbete, och även om jag kommit långt så tror jag att det kan bli ännu bättre. Sen har det också handlat väldigt mycket om att bygga upp min självkänsla, att landa i att jag duger som jag är.

Såg för min inre syn hur människor dödades
Mitt värsta minne var under 2014 när jag för min inre syn såg människor dödas på brutala sätt. Enligt läkarna var det någon slags blandning av grava tvångstankar och gränspsykos. Det värsta var att inte ha kontroll, som om något annat tog över mig. När jag började med stämningsstabiliserande blev det värre till en början, vilket läkarna inte riktigt ville tro på först, eftersom medicinen skulle hjälpa mot just sådant. Antagligen hade det med min medicinkänslighet att göra, och jag hanterade den här perioden genom att bara ligga i ett mörkt rum, försöka stå ut, avskärma mig från alla intryck. 

Trots bra medicinering kan jag fortfarande känna av lite hypomaniska tendenser vid tillfällen. Tankarna börjar snurra på ett obehagligt sätt utan att jag kan kontrollera dem. Det är fortfarande jobbigt men idag har jag vid behovs-medicin som gör att jag kan bromsa uppvarvningen och landa i lugn och kontroll. Just vid behovs-medicinerna är en sån trygghet för mig, och jag har dem alltid med mig var jag än går.

Jobbar med film och kan njuta av livet
Idag lever jag ett bra liv: jag gör de saker som jag verkligen vill göra. När min sjukdom började lugna sig började jag producera kortfilmer och idag jobbar jag med filmproduktion och regi. Filmen jag och min kollega gjorde i somras har premiär på Göteborgs filmfestival i år, så det är roligt. Jag jobbar även som producent på en teater och lite extra på ett gruppboende, vilket är superkul. Sen finns det såklart bitar i mitt liv jag vill utveckla, men vem har inte sånna?

Jag är på det stora hela otroligt tacksam – och förvånad – över att jag kunnat komma dit jag är idag. Till och med mina läkare hade nästan gett upp hoppet där ett tag och trodde att jag alltid skulle må dåligt. Att jag skulle behöva välja mellan totalt kaos eller att vara en drogad zombie. Så blev det tack och lov inte.

Vilar en massa när jag har dippar
Under mina bra perioder rullar livet på och jag tänker inte på hur jag mår eller att jag har en diagnos. Det är nog det som för mig kännetecknar ett bra mående, att jag inte reflekterar över just mående. När jag mår sämre har jag lärt mig att det bara är att vänta ut det, inte vara för hård mot mig själv, vila och omge mig med människor som ger mig energi. Jag har ordnat mitt yrkesliv så att jag oftast kan skjuta upp saker om jag mår riktigt dåligt, vilket är toppen. Ofta kan jag ta igen det sen efteråt, så det liksom blir plus minus noll i slutändan.

Det har alltid varit lite tricksigt just med det depressiva. Blir jag manisk kan jag alltid häva det med medicin, med blir jag deprimerad är det mer komplicerat, då finns ingen snabb lösning, då är det bara att vänta tills det går över. Jag har haft turen att ha folk nära mig som är beredda att lyssna på min oro och min ångest när jag inte mår bra. Det har alltid fått mig att må bättre, att prata om hur jag känner det. För det är jag väldigt tacksam.

Triggers 
Jag har med åren lärt mig att se vad som kan trigga mina skov, vilket gett mig en känsla av kontroll. Oftast ligger det något bakom, så som en medicinförändring eller stress. Det kan vara positiv eller negativ stress, en kortare intensiv stressreaktion eller en längre lågintensiv stress. Jag har gått otaliga timmar i terapi för att försöka bli så stabil jag kan i mig själv, just för att undvika att stressa upp mig i onödan. Ju bättre självkänsla jag har, desto bättre rustad är jag inför livets utmaningar. Jag har också lärt mig att medicinförändringar måste ske otroligt långsamt, vilket kan vara sjukt frustrerande, men så viktigt. Jag är väldigt medicinkänslig så jag kan i princip bli hög på b-vitamin och mjölksyrebakterier. Ska jag ändra i mina mediciner måste jag göra det otroligt sakta. När jag var yngre satte läkarna in och ut mediciner i alldeles för hög takt, och jag vet att det bidrog till kaoset jag levde i. Att lära känna sin kropp är A och O. I

Idag
Idag har mycket mindre svängningar i humöret, och jag vet också att mina sämre perioder alltid går över, även om jag fortfarande kan tappa hoppet ibland. Något jag tyckt varit hjälpsamt är att logga mitt mående i en app som heter iMood journal, där jag fyller i varje dag hur jag mår. På så vis kan jag se hur mina svängningar ser ut, få perspektiv och det är också lättare att beskriva hur jag haft det när jag sen ska träffa min läkare.

Ge aldrig upp!
Sluta aldrig att fortsätta framåt och ge aldrig upp! Oavsett om det känns som om det aldrig kommer att bli bra, så är det inte en sanning. Träffar du en psykolog och det inte hjälper, så kan det bero på att personkemi inte funkar. Eller om du provar en medicin som inte hjälper, så finns det andra mediciner du kan prova. Lita på att det kan bli bättre! Be om hjälp om du inte orkar själv. Landa i att du förtjänar att må bra. Du ska inte acceptera att må dåligt under en längre tid, det är inte så det är tänkt att man ska leva.

Förut var jag mycket inne på olika diskussionsforum på nätet, vilket var skönt för jag kände att jag inte var ensam om det jag tampades med. Jag läste om hur andra gjort för att må bättre, och älskade solskenshistorierna där folk som mått dåligt i evigheter till slut hittat ett sätt att besegra depressionen.
Det är inte lätt att ha kvar hoppet när man mår som sämst, att förlora hoppet är ett symptom på depression. Men om du inte har hoppet själv, se till att någon annan har hopp för dig,någon i din närhet, en läkare, en vän, dina föräldrar.

Alldeles runt hörnet
En gammal pojkvän skrev en gång på min handled: ”Alldeles runt hörnet”. Jag frågade vad det betydde och han förklarade det som att du går längs en husvägg, och det enda du kan se är det som är just framför dig, i mitt fall då – mörker. Men, förklarade han, bara för att du inte kan se en ljusning så betyder det inte att den inte finns, för du kan inte se när väggen tar slut, när du når hörnet. Men det kan vara närmare än du tror, så därför måste man bara fortsätta gå framåt.

Dela detta:

En Kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *