Bloggen

Förvandlingen

Nu är vi här, det sista blogginlägget. Jag måste ändå få säga att jag är litet förvånad över att jag lyckats skriva varje dag. Jag har lyckats hålla min perfektionism i schack, vilket är en rätt stor utmaning. Jag har även en fantastisk kille som alltid finns där och stöttar mig. Jag skulle nog inte klarat av att få klart dem här inläggen utan hans hjälp. Jag är just nu mitt uppe i flera omskakande förändringar, det tar en galen mängd tid och energi. Då är det helt ovärderligt att ha någon nära som man samarbetar så bra med och som alltid glatt ställer upp.

I mitt förra inlägg berättade jag om den mörkaste perioden i mitt liv, och hur min stora vändpunk kom. Egentligen känner jag att “förvandling” är ett bättre ord än “vändpunkt”. För det var inte bara en förändring i riktning, det var en fullständig förvandling, en förvandling av kropp och själ. Jag skulle bli mamma. Utöver löftet om moderskap så bar också graviditeten med sig en renässans för mitt känsloliv. Jag fylldes med mening och ljus. Det var som att någon plötsligt slängde upp ett par mörkläggningsgardiner i mitt inre. Solljuset kunde äntligen ta sig in och belysa delar av mig själv som jag hade glömt fanns, eller aldrig tidigare hade sett.

Jag ingick i ett själsligt avtal med mig själv, jag bestämde mig att göra allt i min makt för att bli en så bra förälder som möjligt. Jag ska göra allt för att mitt barn ska få växa upp på en varm, kärleksfull och trygg plats, en plats med kreativitet och lycka. 

För att kunna realisera detta avtal behövde jag göra många förändringar. Det var inte lätt, det var en otrolig kamp, men jag gjorde det. Jag klarade det för jag hade ett mål och en mening. Vissa saker var enklare. I och med min förvandling hade många av mina problem försvunnit, samma problem som gjort att jag spenderat hela min ungdom bakom låsta dörrar på behandlingshem och sjukhus. Av mitt självdestruktiva beteende, fanns nu bara ärren kvar. Andra saker var svårare, som att ta mig från den dysfunktionella plats jag bodde på, och frigöra mig från mitt destruktiva umgänge. 

Min förvandling fortsatte efter min dotters födsel, den fortsätter än idag, jag blir mer och mer lik den person jag var innan jag hamnade på bup, innan jour familjerna och behandlingshemmen, innan soc och innan det röda huset.

En nyfikenhet växte även inom mig, i takt med min dotter. 

Tillslut var min nyfikenhet på livet så stor att jag bestämde mig för att testa komvux igen. Under min uppväxt hade jag alltid fått bemötandet att jag var dum och oförmögen att lära mig eller förstå, och mina tidigare erfarenheter av komvux hade bara förstärkt den bilden. Men nyfikenheten drev mig till att testa igen iallafall. Jag vill så gärna röra mig framåt i livet ytterligare. Till min stora förvåning så var jag inte dum och oförmögen att förstå, jag klarade det. 

Förvandlingen hade ännu en gång blåst liv i en flamma inom mig, en eld som jag en gång haft men länge trott blivit reducerad till intet mer än kall aska.

Jag tog mig igenom kurs efter kurs. Jag, som tidigare blivit förlöjligad i klassrummet, fick nu beröm av mina lärare. De sa att jag var en av de bästa elever de haft, jag har fortfarande svårt att ta till mig det. Det är fortfarande så overkligt.

Trots att jag, efter min förvandling, mått bra så har det inte varit enkelt. Jag har fått kämpa med allt som tillkommer en ensamstående mamma, jag har fått kämpa för att få komma in i samhället efter ett decennium av utanförskap. Jag kände mig också fortfarande som en utomjording, hade svårt att finna gemenskap. 

Sen träffade jag honom.

En händelse som fick min förvandling att lägga in en helt ny växel. Jag träffade en person som jag, för första gången i mitt liv, upplevde existerade i samma dimension som jag. Vi såg samma vackra färger, hörde samma toner, talade samma språk.

Från första gången jag träffade honom så kände jag en värme sprida sig inom mig, han strålade av något som jag upplevde som en trygghet. Jag såg direkt att det var något speciellt med honom, något annorlunda.

När vi började prata så föll allt på plats, jag hade hittat någon som förstod. Där i decembermörkret möttes vi, två utomjordingar på en och samma planet.

I och med honom fick jag tillbaka min kreativitet, min lust och lycka utöver den jag hade fått för mitt barn. Jag har fått uppleva hur det är att vara kär, hur en förälskelse ska kännas på riktigt, fått känna den där överrumplande fnittriga lyckan. Han har hjälpt mig att hitta mig själv, på så många sätt. Tillsammans med honom kom också en plats där jag har upplevt en varm gemenskap, utan dess like, där jag mött så otroligt fina människor. Sedan dess behöver jag längre inte vara ensam.

Jag hittade tillbaka till min stora passion för fotografering och tecknande, tillbaka till att upptäcka och utforska musiken och konsten. Jag har fått upptäcka magin i att skapa med någon annan. Jag har till och med för första gången fått ha en utställning med min konst, något som jag pratat om och velat ordna sen 13 års ålder. Tillsammans med honom, och en familj runt mig, har jag kunnat få ge uttryck för min fascination av astronomi.

I somras drog vi, ett glatt litet gäng, iväg ut i natten. Vi körde så långt från kringliggande ljuskällor som möjligt. Vi tog oss ut för att fotografera och beundra kometen, Neowise, som besökte jorden i somras. Och det kom att bli en av mina lyckligaste stunder i mitt liv.

Jag ska inte glömma min galna lilla katt också. Hon som gett upphov till så mycket kärlek, skratt och förundran. Hon har också hjälpt mig att upptäcka en ny kreativitet i att fotografera djur och deras underliga egenheter.

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle komma hit, och precis så tänker jag att det kan vara bra för var och en att komma ihåg. Människan rör sig hela tiden, utvecklas och genomgår otaliga mängder av mörka och ljusa perioder av livet.

Livet är svårt, det är tufft och det må göra ont ofta. Men vi rör oss framåt hela tiden. Det känns ofta som att det hemska och det onda i livet kommer vara för evigt, men varje dag har potentialen att inleda en ny förändring, en ny riktning och kanske en förvandling? 

Vi har alla potentialen att göra otroliga saker, göra sånt som känns omöjligt och övervinna sånt som verkar permanent. Det tunga och det fruktansvärda är en del av livet, en oundviklig del och en oerhört viktig del. Det är en del vi alla måste möta.

När jag tänker tillbaka på det mörker jag tagit mig igenom i livet blir jag ledsen, jag blir besviken och jag känner mig arg. Men jag kan också unna mig att mina erfarenheter har, med tiden, utvecklas till färdigheter. Färdigheter som jag kan använda mig av idag när jag går ut och talar till andra, när jag föreläser och utbildar.

Jag vill nu avsluta mitt sista inlägg med att tacka alla ni som läst och tagit till er mina tankar och min historia. Jag hoppas att det gett dig något som du kommer att kunna använda i ditt liv, om inte så hoppas jag på att du ska kunna känna att det var en historia värd att unna sig för historiens skull.

Jag vill avsluta detta med något lite extra. En utmaning.

Jag utmanar nu er läsare att unna er något litet extra idag, något som ni mår bra av och som får er att känna att livet ändå har sina frukter. Kanske skulle det kunna vara en kopp te på verandan under en filt och en bok? Eller kanske att leka med sina djur, krama sin närmaste eller fylla en vit duk med färg?

Skriv mer än gärna i kommentarsfältet om vad just du alltid finner en glädje i även i dina mörkaste dagar och stunder! <3 

En kommentar

  • Anton Lindvall

    Jag är så stolt över dig! Vilken otrolig resa du har tagit dig igenom, du är grym!

    Jag finner glädje i att tänka på och prata med min fantastiska flickvän. Hon får mig att minnas mina mål och drömmar. Hon hjälper mig upp ur mina djupaste dalar. Hon är en riktig förebild och ledstjärna för mig. Hon hjälper mig att minnas hur viktig medmänskligheten är, hur mycket ett varmt leende och en hjälpande hand kan betyda.

    När jag mår dåligt söker jag värmen från mina nära och kära. Jag söker stöd från de som tycker om mig för den jag är.
    Det är något som jag bara för ett år sedan inte var kapabel till. Genom förtroende, värme, ärlighet och kärlek har hon lärt mig att lita på dom runt omkring mig, och mig själv.

    Jag är oändligt tacksam för att jag får ha dig i mitt liv, du är bäst, älskar dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *