”Jag måste ta hand om mig själv för att kunna leva med mig själv. Ingen annan kan göra det jobbet åt mig”

Jonas är 21 år och fick Bipolär diagnos redan i de tidiga tonåren.

En cykelolycka blev starten
När jag gick i fyran var jag med om en cykelolycka där jag fick minnesförlust och hjärnskakning. Man har spekulerat kring om det var en utlösande faktor för det som sen kom: En dag när jag satt på lektionen började jag störtgråta helt okontrollerbart. Till slut vågade jag inte vara i skolan och kände mig så löjlig och fjantig att jag inte kunde kontrollera mina känslor. Jag hade haft en problemfri barndom annars och förstod ingenting, då allt tidigare hade fungerat som det skulle. På 6-12-årshälsan, dit jag blev skickad, sa de att jag har social fobi och att jag skulle träna bort det.

Ingen jag någonsin känt hade problem, utan bara jag. Tidigare hade jag spelat mycket sport, bandy och fotboll, men när det var mycket folk omkring, fick jag panikattacker och ångest. Så jag slutade med sporterna och gick inte heller i skolan.

Stegträning hjälpte mycket
Då fick jag börja jobba med stegträning, där jag övade mig på att kliva upp på morgonen, klä på mig, äta frukost och gå ut. Det var dagens första övning. Dag 2 fick jag göra samma sak, men även cykla halva vägen till skolan. Efter det vände jag hem. Dag tre gjorde jag samma sak, men cyklade ända fram till skolan, för att sen cykla hem. Dag 4 gick gjorde jag samma sak, men gick ända fram till skolans port för att sen vända hem. Dag 5 upprepades allt, men då gick jag in i skolan och in i kapprummet, för att sen cykla hem igen. Genom denna träning kunde jag komma tillbaka till skolan igen och då försvann också den sociala fobin.

Började må dåligt under hösten
Jag vet att ångest kommer för att tala om att man är med om något farligt som man måste fly ifrån. Idag vet jag också att det inte är farligt: jag kan stanna kvar i ett möte eller ute på stan och stå ut. Det är ju lättare sagt än gjort, men det går steg för steg. I slutet av 5:an blev jag fri från sociala fobin, det tog ett och ett halvt år. Sen i 6:an gick det rätt bra, men de sista månaderna började jag bli låg. Utan förklaring mådde jag väldigt dåligt under hösten. När våren kom mådde jag hur bra som helst och förstod inte vad jag gjort som fått mig att må så bra. Men när det började gå över styr undrade jag vad som hände: jag åt bara ett mål om dagen och sov endast några timmar.

Utredning om bipolaritet
Jag fick göra en utredning om bipolaritet och det visade sig att jag hade det. Det sög ju att få vet att ”nu kommer det vara såhär resten av livet”, men man kan leva med det. Fast det är ett stort jobb. När man är i 12-13 års åldern, så har man ingen koll på någonting. Alla andra går i skolan och det går bra för dem, medan man själv bara sitter hemma med en stor dyngsur offerkofta och tycker att man är vek, när alla andra kan klara det. Jag hade svårt att förstå att det var sjukdomen som gjorde det och tyckte det var fel på mig.

Började medicinera
Jag var hemma från skolan ett halvår. I 7:an gick jag ett halvår i skolan, när jag blev manisk. När jag fick medicinering landade jag igen. Där det tidigare varit antingen svart eller regnbågsfärger blev det nu mest gråtoner och jag kände inte så mycket. När jag fick sänka doserna gick det bra ett tag och jag tänkte att ”nu är det äntligen lugnt”, men så havererade det igen när hösten kom.

Tappade lusten för allt
I 8:an gick jag sammanlagt en månad i skolan och den månaden var inget bra. Jag fick hem skoluppgifter men hade ingen lust med något, eftersom jag var så nere. Även om jag fått 1000 kr så hade jag inte gjort något med dem, eftersom jag inte hade någon lust för något alls. Jag var inställd på att jag inte skulle bli äldre än 18 år. Så fort jag gick i skolan brände jag ut mig och kraschade. I 9:an gick jag 3 veckor i skolan och var hemma resten. Antingen var jag manisk på våren eller depressiv på hösten.

Gjorde klart 9.an på 1,5 månad
Innan gymnasiet skulle börja, fick jag jobba igen allt. Då var jag manisk och gjorde klart hela 9:an på 1,5 månad. Bara matten klarade jag av på 4 dagar, vilket visar manins effekt. Sen var jag nere på botten igen och trampade. Det läskiga när man kommer ner i den depressiva perioden, är att man inte har koll på vad som hänt riktigt i den maniska perioden: allt är bara suddigt. Jag vet att jag gjort olika saker, men jag kommer inte ihåg det.

Klarade gymnasiet med 70% sjukskrivning
Eftersom jag är så intresserad av människor, började jag på vårdprogrammet. Det var också ett försök att förstå mig själv och jag läste mycket på fritiden om psykologi och sånt. Men det blev samma sak där: jag var sjukskriven hela hösten och vintern och klarade sen hela årets kurser under två månader på våren. Så gick hela gymnasiet. Jag klarade det fast jag hade 70% sjukskrivning.

Min sjukdom är en superkraft och en förbannelse – eller kanske en välsignelse.

Stressen över att bli vuxen
Sen kom stressen över att bli vuxen. Det kändes som jag skulle bli vuxen på en kafferast! Jag har alltid varit öppen mot arbetsgivare med min diagnos, men jag gör också allt jag kan för att må bra – sköter min medicinering och rutiner. I början undvek jag att vara sjukskriven så länge jag kunde, men de dagar jag gick till jobbet fastän jag var dålig, var jag helt förstörd efteråt. Jag kände sån skam över att jag inte kunde fungera som andra.

Slutade på intensiven
Topplocket gick i mars i år och då skrev jag in mig på psyket, eftersom jag vet hur farlig sjukdomen varit den senaste tiden. Det har aldrig varit så illa som i våras: jag blev depressiv och det slutade på intensiven i respirator. Efter ett tag på psyket började jag äntligen att hitta tillbaka. Jag kände att det får ta tid och att antingen så lever jag eller så dör jag. Jag var tvungen att välja om jag skulle ge livet en sista chans, eller bara kasta in handduken. Det är lätt att ta livet av sig, men det är så svårt att leva. Men jag valde livet och det är så värt det.

Har hamnat på fötter igen
Nu, tre månader senare, har jag hittat tillbaka och hamnat på fötter igen. Jag går till jobbet och mår bra, mår inte skit som innan. Det handlar mycket om rutiner: att vakna varje morgon samma tid och bara kliva upp. Göra något av dagen. Är du trött, så lägg dig en stund på dagen. Ät tre mål om dagen och träna regelbundet. Det är skittråkigt, men det fungerar. Ät din medicin. Jag måste komma ihåg att det är för min egen skull jag gör det. Jag läste Jordan B Peterson och en liknelse om hur man tar hand om sin hund: Om man tänker att man tog sin hund till veterinären, som sa att den måste få medicin för att bli frisk, då skulle man ge hunden medicinen eftersom man bryr sig så mycket om den. Man behöver komma till den insikten, att ta hand om sig själv som man skulle göra med sin hund. Förmågan att ta hand om sig själv på ett värdigt sätt kräver att man tycker om sig själv.

Jag måste ta hand om mig själv för att kunna leva med mig själv. Ingen annan kan göra det jobbet åt mig.

Svårast att tycka om sig själv
Den bipolära diagnosen beror på att serotoninsystemet inte fungerar riktigt. Alla har en ryggsäck, men den är olika tung. Många har känt på att vara deprimerade, men detta återkommer hela tiden när man har bipolär diagnos och det är lätt att få ett självförakt: att man bara är en börda för familj och vänner. Och då är det svårt att tycka om sig själv så mycket som sin egen hund. Det är det som sätter den största käppen i hjulet, att man inte tycker om sig själv.

Självhjälp hjälper mest
Det som lett till att jag tycker om mig själv idag är min självhjälp: att göra saker jag mår bra av, som att vara ute i naturen. Jag började förstå att jag inte var vek, när jag märkte att jag klarade svåra fysiska utmaningar. Jag har fått mycket bekräftelse genom min Instagram, där jag berättar om mitt liv på sidan ”Bipolarrpolarbear”. Där är jag väldigt öppen med mitt liv. Och varje gång jag börjat ett nytt jobb har jag sagt att jag är bipolär, så jag är inte orolig för att arbetsgivare ska se det. I stället har jag bara fått positiv respons.

Psykisk ohälsa gör en inte vek, det är precis tvärtom: Vi är starka som klarat av att gå igenom så mycket.

Lärt mig att vara öppen
Jag har lärt mig att om jag är öppen och berättar för folk varför jag är som jag är och vad jag behöver, och inte hymlar med det, så får jag en helt annan förståelse. Då behöver de inte undra varför jag kanske är tyst en hel dag. De vet att det är min sjukdom.

Vi behöver prata om det
Men jag kan se att vi har ett problem i samhället, att vi inte pratar öppet om psykisk ohälsa. Om jag kan bidra genom att vara öppen och berätta exakt hur det är, så gör jag gärna det. Jag hoppas att det kan hjälpa någon.

Har du själv tankar på självmord? Kontakta MINDs stödlinje.
Är det akut, ring 112 omedelbart!
Behöver du tips på hur du kan prata om självmord med någon? Läs mer på Suicide Zeros hemsida.