”Jag blev usatt för kränkande behandling under hela uppväxten”
Jag heter Roxanne och är 18 år.
Jag har levt med psykisk ohälsa i hela mitt liv utan att veta om det. Den präglades 2019 när fyra personer äntligen såg problemet.
Mammas nya man
Men allt började i sex årsåldern när min mamma hittade sin nya fästman. Min mamma och pappa fick mig när de var 18 och 20 år gamla, vilket inte riktigt gjorde oss till en riktig familj. De gjorde slut innan jag ens hann fylla ett år, vilket är förståeligt, då jag idag inte hade velat komma in i föräldraskapet än. Så några år senare hittade min mamma en ny man.
Grannarna började höra skrik och slag från vårt hem, men ingen gjorde något.
I början var allt perfekt. Men när min bror föddes ändrades mycket. Från att jag och hennes nya fästman kunde skojbråka slutade det alltid med att jag fick blåmärken och svårt att andas. Ibland la han kränkande kommentarer, men oftast så skrek han hur jag inte dög. Han kallade mig “kanin” för mina stora tänder, han kallade mig dum i huvudet när jag inte förstod något han hjälpte mig med, han kallade mig för det största misslyckandet i världen.
Låste in mig
Under fem års tid låste jag in mig själv i mitt rum när inte mamma var hemma. Jag kunde gömma mig i timmar i hörn för jag inte ville att han skulle hitta mig. Jag kunde bli dragen från det ena rummet till det andra för han inte ville ha mig där. Detta ansåg jag som ett normalt liv.
Under denna period förlorade jag även min största säkerhet. Min mormor, vilket präglade mig och min mamma oerhört mycket. Då blev han bara värre. Grannarna började höra skrik och slag från vårt hem, men ingen gjorde något. Tillslut ansåg min mamma att det var nog, vi båda var för psykisk och fysisk skadade. Polisen tog honom och han blev häktad. I nutiden träffar vi honom ibland, för han har vårdnaden om mina två syskon och tanken finns alltid om han kommer göra något.
Otrygg hos pappa
Under samma period men även sju år till, hade jag en tuff period med min pappa. Jag träffade honom varannan helg, men varje gång jag skulle dit så kände 10 åriga jag ångest i hela kroppen. Min pappa bytte partner väldigt ofta vilket inte var något jag reagerade på, jag fick alltid saker och uppmärksamhet, det alla barn vill ha av sina föräldrar. Men några år efter att min pappa hade hittat sin fru gick allt nerför. Jag fick inte äta mycket längre, jag skulle gå i en sport han tyckte var bra och jag fick inte ha på mig det jag ville. Allt som jag gjorde skulle vara inom hans ramar så vår familj såg bra ut utåt. Men det var det verkligen inte.
Allt som jag gjorde skulle vara inom hans ramar så vår familj såg bra ut utåt.
Press i skolan
När jag började högstadiet så blev det press att jag skulle ha bra betyg. Om jag inte hade det så blev jag kallad “misslyckande, dum i huvudet, du försämrar vår familj” egentligen allt nedvärderande ord du kan komma på. Tyvärr kunde jag inte under de tiderna få högre än C, så det var ofta jag fick höra de nedvärderande orden. En gång fick mina två syskon (på pappas sida) glass, men trettonåriga jag fick isåfall betala den själv för han tyckte redan jag var för bredd. Men trettonåriga jag var alldeles för liten och hade för lite näring i mig, allt för att göra honom stolt.
Skrek åt mig i timmar
Mot slutet innan han ansåg att jag inte var någon nytta i hans liv började jag bli instängd i mitt rum eller så skrek han på mig i timmar för att jag ville vara med min enda vän, istället för att passa mina syskon eller för de “misslyckande” jag hade gjort. Han har sagt att han önskat att jag inte var hans dotter, hur jag kunde vara så missbildat, vilken skam jag var för min familj. Tillslut fick jag nog, jag kunde rymma hem till mamma som tog över 1 timme, eller så satt jag i mitt rum och väntade på att åka hem. Några månader senare ville han inte längre att jag skulle komma dit mer. Han ansåg att han hade bättre saker att göra än att hålla koll på mig. Sedan dess lever jag med en inre stress att jag ska möta på honom och vad för hemska saker han ska skrika åt mig.
Mobbad i skolan
Man önskar att berättelsen var slut där, men tyvärr så är den inte det. Redan i grundskolan blev jag mobbad av de jämnåriga. Jag blev kallad saker och blev utpekad. Lärarna såg problemet men gjorde inte något åt det. Tyvärr var jag redan så skadad psykiskt och fysiskt. Så jag trodde de var mina vänner, jag trodde de ville vara med mig. När jag började högstadiet var jag redan utfryst första veckan.
Min kropp orkade inte mer och andra dagen i skolan grät jag framför min mentor.
Skolkuratorn förstod inte
Jag tog kontakt med skolkuratorn, men hon tyckte att jag var problemet. Att jag måste ta för mig lite. Jag tog för mig så mycket jag kunde efter det, men istället kom ryktet – Roxanne går hos kuratorn för att bli populär. I min skola var popularitet något som var otroligt viktigt och tillslut blev jag så utfryst att ingen kunde kolla på mig. Varje gång jag sa något så kunde folk titta och lyssna men ingen svarade för jag var det svarta fåret. Jag blev även inte inbjuden till saker, även om jag frågade om att ses.
Att leva såhär i tre års tid tog på mig oerhört mycket. Så i nian tog det stopp. Min kropp orkade inte mer och andra dagen i skolan grät jag framför min mentor som jag hade gömt mina känslor för. Han såg i hela min själ att det var fel, eftersom jag varit alltid glad. Jag visade alla lärare att livet var perfekt. Några dagar senare började jag gråta framför den nyaste läraren, vilket visade hur dåligt jag mådde, för det tar månader för mig att få förtroende för någon. Jag fick en ny kurator i skolan som verkligen såg ett allvar med det här.
Mådde allt sämre
Vi hade samtal över en timme minst en gång i veckan. Men för varje gång hon såg mig så mådde jag bara sämre. Hon satte hypotesen att jag var i djup depression och med grov ångest, men eftersom inte hon kunde sätta diagnoser, ville hon skicka mig vidare. Under denna period började jag skriva dagbok varje dag om mina känslor och vad som hände. Alla tyckte det var så bra att jag skrev ut mina känslor, men hela min tanke bakom det var den dagen jag väljer att ta mitt liv, kommer det finnas bevis på allt fel de gjorde. Tillslut skickade min kurator mig vidare till BUP, hon kunde inte göra något och var för rädd att jag skulle göra mig illa. Men det var det sista jag behövde då kände jag.
Tankarna blev för många och hoppet var nu helt skymd, jag var en zombie. Den första mars 2019 tog tankarna över, jag såg tågspåret och hörde i bakgrunden hur tåget närmade sig. Försiktigt tog jag steg närmare och närmare spåret, min kropp lös upp. Hoppet om att inte längre behövde tänka gjorde mig nästan gråtfärdig av lycka. Men helt plötsligt hamnade jag i det medvetna igen och några millimeter ifrån att vara ute på spåret kände jag vinden ifrån tåget över hela min kropp. Minuter efter det hände ringde jag till min lärare och berättade allt. Veckan efter var jag 50 procent sjukskriven och hade fått diagnoserna PTSD, djup depression, grov ångest och trauma.
Jag skulle aldrig vilja förlora mitt liv, för jag har helt underbara vänner som älskar mig för mig.
Livet blev ljusare
Men mot gymnasietiden lös allt upp för mig. Jag tog mig emot storstaden och träffade människor som var lika mig. Livet rullade på och jag kände att äntligen var jag mot ljusa tider efter depression av högstadiet, min pappa och min mammas ex fästman.
Övergreppet
Men så hände den saken jag aldrig trodde skulle hända. Jag firade midsommar med mina vänner, kvällen var perfekt och jag kände en lycka jag inte hade känt på länge efter allt drama detta året. Men helt plötsligt blir allt svart och någon timme efteråt är det första jag ser en dörr som är stängd och samtidigt känner jag en smärta i hela min kropp.
Det som hände under midsommar var att jag blev utsatt för ett övergrepp.
Älskad för den jag är
Idag kanske jag inte mår mitt bästa jag. Men jag skulle aldrig vilja förlora mitt liv. För jag har helt underbara vänner som älskar mig för mig. En helt fantastisk familj som jag aldrig skulle byta. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till tiderna som det var tuffast
och jag kommer aldrig kunna tacka att jag hamna i dem. Men jag kommer alltid vara otroligt stolt att jag kom igenom dem och att jag kunde bli så mogen att kunna förstå livet som en vuxen människa kan göra. För utan den här uppväxten hade jag troligen inte varit
den jag och andra älskar idag!