”Det finns inget skamfyllt i att må dåligt”
Anton har särbegåvning
Låtsades vara någon annan
För mig började allt någon gång när jag gick i lågstadiet, i 3-4:an. Jag kände att allt gick långsamt i skolan och att jag lärde mig fortare än mina klasskompisar. Det ledde till att jag tappade motivationen och tyckte att ämnena i skolan var tråkiga och meningslösa. För mig var det inga svårigheter att lära mig, utan att sitta med alla andra i klassen när jag lärde mig snabbare än alla andra.
Jag kände att jag inte hade någon koppling till andra i klassen eller till andra i min ålder och härmade andra istället för att vara mig själv. Vad jag inte visste då var att jag är särbegåvad. Något som kan låta positivt, men som kan ställa till en del i skolgången om man inte är medveten att man är det.
I högstadiet började jag känna mig allt mer ensam och jag låtsades mer och mer vara någon annan än mig själv. Jag kollade på hur andra betedde sig, vad de sa, gjorde och liknande saker. Sedan kopierade jag deras beteende, ord och sättet att göra saker. Jag gjorde det för att jag var trodde att det var något fel på mig och jag var rädd att andra skulle upptäcka det.
Under den här tiden var jag orolig och hade ångest över att någon skulle få reda på vem jag egentligen var och att det skulle leda mig till att jag blev ensam.
Absurt nog var det själva rädslan för att bli ensam som till slut gjorde att jag blev ensam. Just då kändes livet väldigt tungt och jobbigt, vilket gjorde att jag började må väldigt dåligt.
Mitt dåliga måendet gjorde att jag började få självmordstankar. Mina föräldrar och min syster var min enda anledning att fortsätta. Jag ville inte göra dem ledsna genom att bara försvinna. Jag hade flera gånger tankar på skada mig själv mig eller ta livet av mig men jag hittade inget sätt att göra det på som inte skulle skada familjen.
”Jag hade en fasad i allt. Jag bar upp en fasad hemma, i skolan och bland vänner”
Kände inte sig lika viktig och ville inte var en börda för andra
Min lillasyster var svårt mobbad i skolan och jag ville inte ta den platsen hemma. Hon är också särbegåvad och var mer utåtagerande än jag. Det kändes som att hon behövde hjälpen mer än jag och jag ville inte vara en börda för andra, så därför försökte jag dölja att jag mådde dåligt. Jag ville att mina föräldrar skulle slippa ha mer problem än de hade och fokusera på min lillasyster.
Egentligen var det mitt eget val att jag dölja allt och inte prata om hur jag mådde. Jag ville att det skulle vara så, så att min syster fick hjälp. Jag kände att det var rätt då och jag ville inte ta upp någon annans tid. På något sätt kände jag att jag aldrig var lika viktig.
Trodde att gymnasiet skulle bli en omstart
I högstadiet mådde jag egentligen som sämst. Jag hade en fasad i allt. Jag sa att jag mådde bra till mina föräldrar fast jag mådde dåligt. Jag bar upp en fasad hemma, i skolan och bland vänner. Jag kunde inte göra saker som jag inte kunde relatera till och kände att det var något fel på mig. Jag ville inte visa det och det tog mycket energi på mig och det ledde till att jag till slut tappade orken.
I högstadiet hade jag förhoppningar om att det skulle bli bättre när jag började gymnasiet. Jag bodde ganska långt utanför stan och gymnasiet jag hade sökt var inne i stan, så jag kände att det kunde innebära att jag träffa någon ny som jag kände samhörighet med. Jag tänkte att det skulle bli en omstart och att jag kunde få nya vänner i skolan. När jag började gymnasiet insåg jag att det inte alls var som jag hade tänkt mig. Då rasade allt och jag började må sämre igen.
Kom till BUP och fick samtalskontakt
En dag när jag skulle till skolan fick jag bara nog. Jag var så trött att jag inte orkade gå till lektionen. Några kompisar i min klass blev oroliga och de kontaktade skolsyster som i sin tur kontaktade mina föräldrar. Innan jag hade hunnit komma hem hade mina föräldrar kommit hem eftersom skolsystern hade kontaktat dem.
Redan samma dag åkte vi till BUP och jag minns att jag fick fylla i ett papper med personlig information om hur jag mådde. Jag fyllde i pappret ärligt utan att riktigt veta varför. På BUP konstaterade de att jag var djupt deprimerad. Jag hamnade där tillsvidare, blev ordinerad medicin och fick samtal med en psykolog.
Psykologen gick igenom papperet jag fyllt i och rekommenderade att jag inte skulle gå till skolan. Jag misstänkte att allt jag berättade för psykologen också skulle berättas för mina föräldrar och därför vågade jag inte lite på henne. Det ledde till att jag inte sa något under mötena. När jag inte ville prata tyckte psykologen inte att det var någon idé att fortsätta med samtalen. Det ledde till att jag slutade ha kontakt med BUP och blev sittande hemma med antidepressiva mediciner och starka sömntabletter. ”Jag kunde vara uppe om nätterna för att sedan ligga och sova i 20 timmar”
”Jag kunde vara uppe om nätterna för att sedan ligga och sova i 20 timmar”
Satt hemma i två år från skolan
I två år var jag hemma från skolan och jag kände mig helt tom. Jag åt och sov dåligt. Det var som en grå dimma hela tiden. Jag blev väldigt rastlös och uttråkad av att vara ensam hemma hela dagarna. Många dagar gjorde jag ingenting och dagarna flöt ihop. Jag kunde vara uppe om nätterna för att sedan ligga och sova i 20 timmar. Innan jag blev deprimerad kunde jag sitta hemma och spela TV-spel, men inte ens det orkade jag längre. En vanlig dag kunde jag gå upp och dricka kaffe, vara uppe ett par timmar och sedan gå och lägga mig igen. Även om jag i vissa stunder kunde vara glad, så fastnade glädjen aldrig – den bara ramlade av.
Jag var rastlös men orkade ändå inte göra något. Jag fick mycket ångest av hela situationen och kände att jag behövde hålla uppe en fasad även för mina föräldrarna som för tillfället var hemma med mig. Allt var väldigt jobbigt och kaotiskt trots att jag mest bara satt där på mitt rum. Inget var roligt eller intressant och jag orkade ens inte prata när jag satt vid matbordet. Jag var som ett deppigt moln som bara flöt omkring i huset.
Tappade kontakt med vänner
Jag ville göra saker hela tiden och hade ett enormt behov av att bli stimulerad men hade ingen ork. Det blev olidligt att se att alla mina kompisar fortsätta med sina liv så jag tog bort alla mina sociala medier vilket gjorde att jag tappade kontakten med mina vänner. Under lång tid var jag onåbar. Många försökte hålla kontakten med mig, men orkade inte och jag klandrar dem inte för något.
Under gymnasietiden var jag också tillsammans med min första riktiga flickvän. Hon var den enda jag kände att jag kunde prata och umgås med. Vi hade båda ett starkt behov av någon att prata med, men vi mådde så dåligt att det inte blev någon bra dynamik mellan oss. Båda var så osäkra på så mycket och vi hade behövt en mer stabil person under den här perioden. Det var tråkigt att det inte fungerade eftersom det gjorde att jag förlorade den enda person jag kunde prata ärligt med.
”Jag har fått mitt liv tillbaka och har hittat ett sätt att jobba med min särbegåvning”
Fick komma till en ny klass och fick motivation
Den stora vändningen kom när jag försökte hoppa av skolan efter knappt två år. Då fick jag komma till en specialpedagog som ordnade så jag fick ta en lång promenad med en lärare. Medan vi gick ställde läraren frågor om den historiekurs vi läste. Historia var ett specialintresse för oss båda så samtalet flöt på bra. Sedan visade det sig att de kunskaper jag uppvisade under samtalet räckte till för att jag skulle få ett bra betyg på hela den kursen.
Under de följande två och ett halvt åren så gick jag på en specialenhet, kallad ”flex”, som var avsedd för elever som den vanliga gymnasieskolan inte passar för. Man måste bli rekommenderad till flex och det finns bara 50-60 platser i hela landet, men just då fanns det en plats ledig. På flex jobbar man i små grupper och närmare lärarna. De anpassade saker utifrån mina förutsättningar och hur jag vill ha det. Jag bytte också från samhällslinjen till naturlinjen, vilket passade mig bättre.
Sedan gick det väldigt fort. Hela första året bestod nästan bara av prov. Resultaten jag fick gjorde att jag vågade tro på min förmåga och det gav mig motivation. Jag började med att gå 1-2 dagar per vecka, ökade sedan till 3-4 dagar och blev klar med i princip hela gymnasiet innan jag fyllde 20. Så småningom återupptog jag kontakten med mina vänner igen och det betydde mycket för mig att äntligen ha tillräckligt med energi för att hålla uppe de relationerna.
Hittat ett sätt att kunna jobba med sin särbegåvning
När jag mådde som sämst trodde jag att mitt liv skulle bli så att jag skulle fortsätta vara hemma och ta ett jobb på en korvkiosk. Jag kände att jag inte hade någon framtid framför mig.
Idag lever jag bra och är glad. Jag har blivit av med nästan alla symptom från min depression.
Allt det jag vart med om har format mig till den jag är idag. Det har tagit tid för mig att lita på någon med tanke på allt jag gått igenom. Att jag berättat så mycket om mig själv i den här intervjun är ett exempel på att mycket är annorlunda nu. Jag har fått mitt liv tillbaka och har hittat ett sätt att jobba med min särbegåvning.
Min hjärna är igång hela tiden och det är en kombination av min särbegåvning och min introverta personlighet. Det finns både negativa och positiva sidor med det. Problemet för någon med särbegåvning är att man tar in och analyserar information väldigt fort. Man blir uttråkad av att göra samma saker igen, för att man förstår snabbt, vilket leder till att man gör andra saker som att dagdrömma eller känna sig rastlös. Det positiva är att man har lätt för att lära sig saker snabbt och att man har en hög aktivitetsnivå. Jag har under den här tiden verkligen lärt känna mig själv på riktigt och jag lyckades använda allt på ett positivt sätt.
”Känslorna och tankar du har är inte nödvändigtvis verkligheten, det är oftast en fiktion inombords”
Konsten och musiken – mitt stora hjälpmedel
Konsten och musiken är mitt stora hjälpmedel. Idag är jag med i ett band som heter Paragraph där jag gör lite allt möjligt. Vi är bara två personer i bandet så jag både sjunger, producerar och spelar instrument. För mig är det ett sätt att uttrycka mig när jag är glad, ledsen eller har ångest. Jag känner att jag behöver det kreativa utloppet. Jag jobbar också med bildkonst. Tidigare var det mitt utlopp för ilska och frustration och jag slängde bort allt jag gjorde. Nu håller jag på med ett projekt där jag kombinerar människo- och djuransikten – och jag behåller alla bilder jag gör.
Jag jobbar även idag för Brainpool och Hjärnkoll där jag gör undersökningar, forskningsarbete och håller föredrag. Jag trivs bra där eftersom jag jobbar med något som jag tycker är meningsfullt och viktigt vilket är motiverande och givande.
Att träffa människor ger energi
När jag mår dåligt försöker jag alltid tvinga iväg mig själv att träffa människor som är bra för mig. Jag blir lätt påverkad av andra människor, de kan göra mig både glad och ledsen, vilket gör att får jag en massa energi av människor som har bra energi och då mår jag bättre. Jag vet att även om det känns motigt i början så tycker jag oftast att det är kul att göra saker ihop med andra och jag mår alltid bättre av det.
Men det är inte alltid som det knepet fungerar. Ibland behöver jag få vara för mig själv och vara ledsen. Det är en svår balansgång att veta när jag ska tvinga iväg mig själv och när jag ska tillåta mig att vara ledsen. Det händer att jag är på väg för att träffa någon och plötsligt inte mår tillräckligt bra för det, och vänder. Det går att hantera genom att vara ärlig och öppen med det till personen jag ska träffa.En annan strategi jag har är att försöka distansera mig lite från det som händer – att ta bort känslorna och bli mer analytisk: ”Vad kan jag göra åt det?”, ”Vad kan jag förändra?” Jag brukar också försöka påminna mig om att ”verkligheten är verkligheten”. Med det menar jag att de känslor och tankar vi har är inte nödvändigtvis stämmer med verkligheten, de är ofta en fiktion inombords.
Mina råd till andra unga som mår dåligt är:
Du får må dåligt. Det finns inget skamfullt i att må dåligt.
Prata med någon. Ingen mår bättre av att ta sig an världen själv. Tro inte att du kan lösa allt själv. Lyssna inte på den där rösten som säger att du inte kan må bättre.
Du får vara självisk emellanåt. Du behöver tänka på andra, men du behöver också tänka på dig själv. Om du bara offrar dig för andra och inte låter dina behov få ta plats så kommer du inte att må bra.
Våga misslyckas. Du kanske bromsas av att du är rädd för att göra någon besviken. Ibland är det bättre att bara kasta sig i nya saker än att ta små steg framåt. Du kommer att misslyckas ibland, men det hör till. Alla som vågar göra något misslyckas ibland – och det är okej.
2 kommentarer
Chrestian
Tack för att du delar med dig av din historia. Det är så otroligt viktigt att vi vågar prata med varandra om detta. Jag känner igen så mycket av vad du skriver från mitt eget liv och jag tycker att det är modigt av dig att publicera din berättelse.
Johan
Så fint att du delar med dig av din historia. Det hjälper nog många, det hjälpte mig att förstå mer av min märkliga uppväxt.
Som den tidigare kommentaren skrev så är det modigt och starkt av dig att dela med dig och vara öppen, men det borde inte behöva vara det. Ingen borde behöva lida i tysthet eller spela med för att verka vara helt A4. Att folk delar med sig offentligt är ett bra första steg för en öppnare kultur.
Sen är det intressant när du berättar att lösningen för din del var när du fick utlopp för din förmåga på ett sätt som passade dig. Jag tror särbegåvade kan vara lite av kanariefåglar i sammanhanget, och när skolan bygger på att göra tvärt om så är det de avvikande som drabbas hårdast. Kan vara värt att spinna vidare på.