”Efter att pappa tagit sitt liv levde jag i total sorg och hopplöshet”
Hej på er!
Mitt namn är Marcus och jag skulle vilja berätta om min tid när jag levde med psykisk ohälsa och hur det har påverkat mitt liv.
Det hela startade midsommarafton 2012 då jag befann mig hos några vänner i Värmland. Själv är jag uppväxt i Hällefors i Örebro län.
Dagen hade varit jättebra, det började bli kväll och vi hade satt oss ner för att äta. Då ringer telefonen och det är pappas sambo som ringer. Det förvånade mig lite grann då vi inte hade någon vidare kontakt, så jag anade att något inte var bra. Tanken hade knappt slagit mig, då hon talar om för mig att pappa har begått självmord hemma i sin lägenhet. Där och då trodde jag inte ett ord på vad hon sa, men det tog inte lång tid innan det började sjunka in om vad som hade hänt.
Här började min resa igenom psykisk ohälsa och något som för alltid kommer följa mig igenom livet.
Jag känner sorgen även idag – riktigt ordentligt ibland
Jag satte mig i bilen och körde upp till Hällefors. Resan tar ca 1 timme och jag ville så fort som möjligt träffa mina syskon och min mamma. Det blev en lång kväll och natt kan man milt säga! Och mitt uppe i det här totala kaoset så ringer polisen. De säger att de har flyttat ner pappa och han ligger i lägenheten och är avliden. Då kom ju nästa bekräftelse på att detta faktiskt var sant! Jag åkte ner till pappas bostad och gick in och tog farväl av pappa innan ambulanspersonalen och polisen eskorterade bort honom. Det är ett minne som jag aldrig glömmer!
Och efter några dagar gick jag tillbaka till jobbet i hopp om att jag skulle kunna sätta tankarna på något annat till en början. Det gick ungefär en månad, sen bröt helvetet lös. Jag sa upp mig omgående och gick ner mig totalt i sorg och ledsamhet. Det kändes som att livet inte var värt något mer, att det liksom inte skulle finnas någon utväg ur den här extrema sorgen och det gjorde något så fruktansvärt ont. Jag låg på nätterna och bara skakade och var ledsen, det gick liksom på automatik till slut, det fanns inget stopp!
Jag hade heller inget stort socialt nätverk med kompisar, utan det fanns några få som jag kunde prata med, medans en del bara försvann. Och givetvis min mor och mina syskon kunde jag prata med, men det räckte liksom inte till, utan det blev bara djupare och djupare.
Så de tre första åren efter händelsen så levde jag i total sorg och hopplöshet, och känner sorg även idag riktigt ordentligt ibland. Jag har ett stort motorsportintresse och började tävla i Rally redan året efter händelsen, och till det så lånade jag pengar och försökte väl på något vis tävla bort sorgen och satsa på det jag tycker är kul, men det kom ifatt mig sen och lånen skulle betalas. Så det blev en lång väg att gå och såhär i efter hand ännu längre väg att gå, så jag skulle ha tagit tag i sorgen på ett annat sätt.
Jag var inte mig själv på många år och levde i total mörker och ville vid många tillfällen avsluta mitt eget liv, men någonstans på vägen så har jag aldrig släppt tanken på hoppet, man måste hoppas och ta tag i varje halmstrå för varje dag som går. Blicka framåt, hur svårt det än är! För det finns hopp och man kan ta sig ur psykisk ohälsa, man får INTE ge upp! Och framför allt VÅGA prata psykisk ohälsa! Det räddar livet på människor, det räddade mitt liv! Och har format mig för resten av livet!
Idag har jag strategier som hjälper mig, som att gå en promenad med hundarna och sambon brukar vara effektivt, eller bara sjunka ner i soffan till en bra film. Jag ägnar mig även åt mitt stora intresse motorsport, det får tankarna på annat håll. Och tankarna blir ju många på en gång, så jag brukar dela in dem i olika fack som jag kallar det, och går igenom dem en efter en. Det känns lättare än att handskas med alla tankar på en och samma gång. Det brukar hjälpa mig.
Nu idag mår jag bra, har fast jobb och har en underbar flickvän samt 2 små hundar som ger mig lycka i livet och en fortsatt kamp framåt med ekonomin! Framtiden är ljus och levande! GE ALDRIG UPP!